Testet är översatt från holländska till svenska, så ni får ha lite överseende med texten. Håll till godo!

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Länk till testets originalsida hittar du genom att klicka här

RECENSION QLN SIGNATURE-HÖGTALARE: MER SPÄNNANDE ÄN EN SVENSK THRILLER

Mönstret är nästan alltid detsamma. Högtalare levereras, sedan börjar inställningen, sökandet efter en bra ljudbild, undviker oönskade interaktioner med rummet. Att lyssna, leva med dem, upptäcka. I slutet av resan anförtros intrycken som bildas till klaviaturen, med hjälp av musikexempel för att översätta intrycken som fåtts under veckor till ord. Med en Qln Signature-högtalare är mönstret inte annorlunda, förutom det fortsatta skjutandet av det sista steget eftersom det oundvikligen förebådar slutet på en relation mellan talare och recensent. Du vet att avskedet närmar sig, att avgången bara motiveras av vad det alltid har handlat om – pengar. Ödet för en författare som inte kan behålla allt hans hjärta önskar.

Lyssna genast

Denna teatrala introduktion har allt att göra med den rena musikaliska njutningen som Qln har lyckats lägga in i Signaturen och släppa den med nästan vilken typ av musik du kan tänka dig. Ta till exempel Allan Taylors senaste album med titeln "The Road Well Travelled", som jag kunde hämta som en 88.2/24 FLAC-fil och spara på min egen Melco. Jag använder hans album många gånger för recensioner, det här är en annan pärla. Både vad gäller härligt lugn musik och tekniskt.

Qln-signaturen gör det svårt att beskriva vad jag uppfattar, helt enkelt för att jag inte presenteras för hi-fi, utan artisten Allan och hans musik. På ett så avslappnat och naturligt sätt att det blir svårt att byta till vad jag kallar tekniskt lyssnande. Oavsett volym, från mycket mjuk till faktiskt för hög för en singer/songwriter, förblir musiken och rösterna lyssnande i optimal form.

Ingenting förändras i ljud, inte i ljudrikedom, volymen är det enda som ändras när njutningskontrollen går upp eller ner. Allt detta i en exemplarisk stereobild, placerad precis framför högtalarna, varefter den löper baklänges i djupet. Tillräckligt bred för att nå bortom högtalarna, hålls naturligt kompakt för att göra röst och band till en enhet. Lossade från reproducerarna med en lätthet som om de inte var fysiskt närvarande.

Du kan säkert namnge återgivningen i detalj, transparent så att även de minsta finesser görs hörbara, men presenteras på ett så lugnt sätt att alla höga toner också ger ett naturligt lugn. Låga toner, de sträcker sig längre än jag kunde ha förväntat mig med tanke på konytan på bashögtalaren och storleken på Qln Signature. Passar perfekt i mitt utrymme, tillräckligt tryck, når djupt in i det lägre frekvensområdet, men så kontrollerat och även vackert balanserat med mellanregistret.

Kraften i ett tvåvägssystem är integrationen av woofer och diskant. Om det görs på rätt sätt är det en punktkälla, men sällan är frekvensområdet så brett och balansen mellan drivrutinerna lika bra som med en Qln-signatur. 

Efter fyrtio minuter har Taylor avslutat albumet och jag låter det sjunka in. Efter det försöker jag hålla mig i samma atmosfär med Simone Kopmajer, en sorts Diana Krall, många evergreens som är lätta att lyssna på. Kopmajer tar med sin sång och arrangemang om Qln-signaturen in i vardagsrummet med "Med kärlek". Fler instrument än med Taylor, också mycket tydligare närvarande är bas, slagverk, saxofon, plus cello, fiol och gitarr. För atmosfären, den sentimentala touchen där Simones röst passar in som en Cancan-dansare i Moulin Rouge.

Med varje spår på denna CD ger Qln Signaturen mig känslan av att vara på en klubb där Kopmajer byter plats, ibland sjunger hon lutad mot stången, ibland på en liten scen, ibland i ett rum. Alltid nära, påtagligt, synligt, närvarande och i den perfekta miljön. Det är till stor del Qln Signature som gör det till något speciellt. Kopmajer kommer från Österrike och har charmen och utstrålningen som en amerikansk jazzsångare som växte upp där.

Den ofattbara lätthet med vilken Qln-signaturen tar fram varje aspekt av hennes röst, instrumenten som inte har någon dissonans, den faller över dig som en varm filt. Slagverk är alltid närvarande, cymbaler, virveltrumma, bastrumma mycket mjuk. Basen är melodiös och tydligt plockad på en kontrabas. Pianotonerna är tydliga, kraftfulla i de höga tonerna, långvariga i de låga registren, saxofonen är eftertrycklig, men så ren att den aldrig trycker bort rösten.

Du vet, det här är andra albumet i rad som jag har lyssnat på cover to cover. Vid inget tillfälle uppstår lusten att hoppa över spår eller ens gräva vidare i samlingen. Musik är så naturligt och så fascinerande på en Qln Signature att det tar bort all rastlöshet i ditt huvud att lyssna och njuta av den.

När man tänker tillbaka på de senaste veckorna har det faktiskt alltid varit fallet, att lyssna på kompletta album. Sitter i soffan, läser en bok, lyssnar uppmärksamt med slutna ögon, radio i bakgrunden, Qln Signature har något beroendeframkallande som är mycket hälsosammare än en drog.

Fagott av en gud

Sophie Dervaux spelar ett antal konserter komponerade av Vivaldi för fagott med La Folia Barockorchester. Qln Signature vet hur man håller den lilla orkestern vackert vid rätt tidpunkt bildmässigt. Bred ut mot bakväggen, med framträdande solister inklusive förstås Sophies fagott, men också en tydlig, kraftfull och samtidigt ömt spelad fiol. Gång på gång är det slående hur balanserad återgivningen är, utan att gynna eller missgynna en del av frekvensområdet som Qln klarar av.

Återgivningen är extremt komplett, även klassiskt fylld med detaljer och har en hög grad av transparens, vilket är tydligt hörbart med denna lilla orkesteruppsättning. Orkestermedlemmar kan identifieras i den snäva placeringen. Ett stycke med fagott, cello och cembalo, så härligt att smeka öronen. Allt stämmer, ljud, stereobild, placering, separation av högtalare. Jag kan inte nog betona hur lite hi-fi jag får och hur mycket naturlighet det finns i illusionen av att vara närvarande på en konsert. Med den bästa platsen i rummet reserverad för mig.

Norrmannen Oja Gjello har samlat allt en recensent kan begära på "Dreamweaver". Hans komposition har sopran, kör, orkester, piano och violin, uppdelad i åtta delar och verkligen vackert inspelade. Sopranen exploderar verkligen med en kraftfull röst som verkar överjordisk.

Sedan uppträder kören, män och kvinnor, i en sal, inspelad på ett sådant sätt att akustiken bevaras, medan kören fortfarande är hörbar. Herregud, gåshud. Bakom den orkestern som lägger grunden på vilken rösterna formas. Överväldigande på Qln Signature är en underdrift med den här musiken. Om du kan hantera det volymmässigt i ditt utrymme, för det går väldigt långt i dynamik.

Det senare är ofta en begränsning och låter dig ständigt sträcka dig efter en fjärrkontroll, Qln förhindrar tendensen eftersom musiken förblir komplett på vilken volymnivå som helst. Ett intermezzo med Gjello som solist på piano får dig att drömma för ett ögonblick, bara för ett ögonblick, kören kommer sedan tillbaka, sopranerna kämpar för en hedersplats.

Det är omöjligt att återföra den ursprungliga akustiska informationen till ett vardagsrum, men Qln gör ett modigt och absolut inte utan merit försök att åtminstone skapa illusionen. Jag är övertygad om att i ett större lyssningsrum kommer resultatet att gå ännu längre.

Ny dag, nya intryck. Jag måste erkänna att jag igår började spela musik för mig själv efter Oja Gjello, utan noter, bara för att njuta av det. Så fortsätt bara med "obligatoriska kostnader" idag. ”Spiegel im Spiegel” komponerades av Arvo Pärt och framfördes denna gång av Anne Akiko Meyers. Fantastiskt hur hennes fiol hänger i rummet med flygelns toner, den kontinuerliga höga tonen och ibland den imponerande touchen på klaviaturen. Det är sällsynt, det är rent, det är intensivt. Två instrument i fullständig harmoni med varandra.

Inte det mest känsliga framförandet, men ett av de bästa inspelade. Jag skulle lätt signera en uppsättning Qln Signature just nu. (Nb försökte återskapa den återskapade fiolens magi på flera andra system, men lyckades inte matcha Qln!).

Vill du höra något annat så vackert? Tänk sedan på "Same girl" som sjungs av Youn Sun Nah. Där all tonvikt ligger på sångarens röst. Dels är det härligt att kunna koncentrera sig på en röst, med ett klingande i bakgrunden. Man missar delvis komplexiteten i musik som vissa system inte kan hantera alls. Sångaren och gitarren är fantastiska, en orkester eller ett band är för mycket. Inte för att jag kunde hitta det i någon mån på Qln, vilket framgår av Oja Gjello-inspelningen av kör, orkester, solister och Oja själv på flygel.

Anette Askvik med "Liberty", tuggade ut på ljudprogram. Bara jag har aldrig lyssnat på den så vackert i demo, inte någon annanstans och inte tidigare hemma. Djupt låg, cello kraftfullare än någonsin, andra rösten som en enhet och inte som en tolkning, sax stor och full av luft. Sällan har återgivningen varit så transparent, elegant, detaljrik, sammansatt av lager och fylld med musik. Qln-setet som jag tidigare hade hemma, betydligt lägre i pris, lämnade ett bra intryck, detta går ännu längre.

Ärligt talat visste jag inte att mitt system har så mycket kvalitet och det kommer äntligen ut i all sin glans. Det är därför jag fortfarande måste spela "Truly" av Lori Lieberman, jag vill vara säker på att jag inte har blivit vilseledd. Placeras spår för spår löst i utrymmet, med bredd, djup och full höjd.

Det verkar inte finnas några högtalare, även med dina ögon vidöppna kan ljudet inte spåras tillbaka till Qln. Signaturen spelar så öppet och rent, med så lite färg, att den helt ignorerar sig själv. Är detta min favorittyp av display? Ja Ja Ja, det är så musik ska spelas. Slutet på recensionen, jag ska bara upprepa mig själv.

Grejer

Ovan gav jag en hint om systemet på spel. Ren ström är början, AudioQuest Niagara nätfilter, Crystal Cable och AudioQuest strömsladdar. Digital har utökats med en Melco N10 musiklagring, ROON Nuc, Auralic Aries G2.1 streamer med en annan strömförsörjning än standard, allt anslutet med AudioQuest RJ/45-kablar till en Melco S100 ethernet-switch, vilket slutligen slutar analogt bakom en Metrum Acoustics Pavane d/a omvandlare.

Analog för- och effektförstärkare är en Audia Flight Strumento No.1 och en FLS 4. FLS 4 garanterar 200 Watt per kanal vid 8 Ohm. Länkar till och mellan förstärkarna är Inakustik NF-2404 AIR Helix och högtalarkablarna Crystal Cable Speak Reference.

Avstånd mellan högtalare och sidovägg är 88 cm, mellan högtalare och bakvägg 25-28 cm (invändigt), 180 cm från varandra. Allt mätt i hörnen på displayerna. Qln Signature står på Signature-stativ, inte fyllda, men utrustade med plastspikar och glasunderlägg som Qln levererar.

Qln-signatur tolkad

Jag börjar nästan alltid med att beskriva produkten som ska granskas, en slags logisk struktur är 'med vad', 'med vad', 'hur fungerar det'. I väldigt få fall avviker jag från detta, faktiskt bara om enheten eller högtalaren presterar så exceptionellt att lyssna på musik kommer först. Som till exempel med Qln-signaturen, som jag ska analysera på papper åt dig. Qln Signature-högtalaren är ett tvåvägssystem med en dome-diskant, en woofer och en basreflexport. Inrymd i ett hölje där endast sidoväggarna är i samma vinkel. Fram- och bakväggarna är vardera i en vinkel som skiljer sig från varandra med några grader, toppplattan lutar nedåt, bara botten är platt. Ett brott att göra en skärplan för. Ej uppmätt till millimeter efter decimalpunkten är Qln-signaturen störst längst ner på 28 x 48 cm, smalast upptill på 18 x 36 cm, högsta framtill på 42,5 cm och lägst bak där Jag mäter 38 cm.

QLN Signature-stativet mäter 30 x 48 cm och är 67 cm högt inklusive spikar och fat. Passar precis under Qln Signature och har därför även fasade kanter. Total höjd tillsammans är en meter tio. Sett framifrån är de ganska smala tillsammans, men sett från sidan lider Qln Signature på Signature-stativet av fetma. Vilket översätts till vikten, högtalaren 31 kilo och varje stativ (ofylld) 13 kilo. Högtalaren finns i matt valnöt eller burl valnöt pianolack. Stället i svart eller matchande fanér. En frontduk medföljer.

Roligt att läsa, efter tre veckors lyssnande och jag kom själv fram till slutsatsen är Qln inte den första och enda som siktar på en platt frekvensprogression, låg distorsion och hyperdetaljer, de syftar till att skapa musik och förmedla känslor. För att uppnå detta använder de tekniker som korrekt fasbeteende genom en vinklad baffel, en liten baffel för minimala reflektioner, undvikande av kabinettsresonanser, faskorrekta delningsfilter med enhetlig impedans och förhindra spänning som genereras i högtalaren från att återgå till den anslutna förstärkaren ( EMF).

Qln Signatures hölje med sin pyramidform förhindrar inre stående vågor och bidrar till det faskorrekta beteendet. Skåpet är tillverkat av Qboard, en flerskiktskonstruktion med dämpning mellan inner- och yttervägg. Stativet är också tillverkat av Qboard. Om du tar en titt genom reflexporten kan du bara se en baffel i fodralet och den lilla dämpningen av äkta ull, med förstärkning av en syntetfiber för att hålla ullen på plats. Bashögtalaren har en 7 tums kevlarkon och en "underhängd" magnet.

Det senare indikerar att talspolen aldrig kan röra sig utanför luftgapet, tung i vikt och dyr på grund av den stora magneten, men med superlinjärt beteende. Magnetens struktur förhindrar turbulens i talspoleutrymmet, så att mikrodetaljer bevaras. Diskanthögtalaren är en 25 mm dome med en stor surround. AirCirc-magnetsystemet består av flera magneter placerade i ringform för extra hög fältstyrka. Diskanthögtalaren fortsätter över 30kHz.

Kammaren bakom magneten dämpar alla reflektioner och resonanser. För filtret, som har konstant impedans, använder Qln icke-induktiva kondensatorer med kopparfilm för diskanthögtalaren och platta trådspolar för bashögtalaren. Motstånd är precisionsmetallfiber. Qln tillverkar själva den interna kablingen, solid koppar lindad på en polypropenhållare och försedd med polypropenisolering. Terminalerna på baksidan av Qln är WBT Nextgen silver på koppar. Allt som allt har Qln Signature en effektivitet på 87dB vid 8 Ohm. Med en -3dB-punkt vid 38Hz och Qln rekommenderar en förstärkare med en effekt mellan 50 och 250 Watt.

De går...

Vilka ord kan fortfarande användas för att göra en slutgiltig bedömning av signaturen? Låt mig börja med uttalandet jag skrev i början av recensionen, Qln Signature är till för att njuta av musik. Att det ligger teknik bakom, mer än vad man tror är möjligt och mer än vad Qln avslöjar, är bara ett faktum som tillverkaren kan oroa sig för.

Det lyssnaren presenteras för är längre bort från den teknik som många andra talare kan skryta med. Du dras in i musiken varje sekund som ljud kommer ut ur Qln-signaturen. Placering, stereobild, avsaknad av distorsion, korrekt fasbeteende och brett frekvensområde spelar en mycket viktig roll, men lyssnaren störs inte av detta. Enligt min mening beror detta på den balans som Qln lyckats uppnå mellan teknik och musik.

Jag har lyssnat andlöst på musik och undrat om jag någonsin har haft en högtalare i mitt hem som förmedlade känslor och atmosfär bättre. Jag undrar om det någonsin funnits en högtalare i huset som kom så nära källan, till konstnären själv. Att inse att hela systemet bakom Qln Signature också har förbättrats under åren, vilket säkerligen kommer att bidra till att uppnå denna prestanda. Ändå kan jag inte låta bli att beskriva Qln Signature som en förstklassig reproducer som fängslade från första till sista minuten. Och tyvärr är sista minuten nu ett minne blott. Rekommenderas varmt att lyssna på själv.

Rating 5/5 med guldkant